perkjellen

Jag trodde jag hängde med i den dagliga politiken. Men nu undrar jag det.

I dagens Ring P 1 säger en person att sedan (på 90-talet) åldringsvården fördes över från Landsting/Region till Kommun,  så ingick inte någon sjukvård i detta.

Nu får vi rapporter, kallt korrekta på gränsen till cyniska om de är sanna. Den kommunala vården omfattar inte sjukvård. De riskpersoner som i åldringsvården fått covid19 har inte haft tillgång till någon läkarvård utan fått ligga med sina andningsbesvär tills döden befriat dem.

Kanske inte ens närmast anhöriga fått reda på detta, alltså att ingen vård givits till de gamla.  Kan  detta vara möjligt?

Rubrikens innehåll tror jag de flesta är eniga om.  Denna levnadsregel och ideologi måste kombineras med den absoluta rätten till enskilt ägande.

Med dagens pandemi är kostnaderna för vård av patienter och förebyggande åtgärder en dominerande fråga. Staten har föredömligt utlovat full ersättning för vård och finansierar detta genom lån av framtida generationer. Så långt är allt väl.

En stress plågar vården både när det gäller bristen på kompetent personal och bristen på materiel. Båda sakerna är förlåtliga för ingen anade vid juletid vad som skulle komma att hända. Redan nu tänker de styrande på vad som kommer efter convidepidemin.

Om vi verkligen är eniga om att enskilt ägande är förutsättningen för en väl fungerande ekonomi, lokalt och global, hur kommer det sig att opinionen lutar åt en hälso- och sjukvård i statlig regi. Ibland hörs argumentet att det inte går att lämna bot och vård av sjuka människor till vinstintresset.

Läkekonsten innebär att lindra och bota, och alla som ägnar sig åt vårdyrkena ser detta som en uppgift när de väljer yrke. Det finns nu en bred enighet i att staten skall garantera att vården i nuvarande kris skall få sina kostnader täckta utan käbbel.

Att driva en verksamhet utan att låta kostnaderna täckas av intäkterna är osunt. De som har ansvaret för finansieringen är patienterna och inga andra. Sjukdomar angriper mänskligheten utan att mänskligheten avsiktligt skapar dem. Finansieringen måste därför vara solidarisk. Sjukvård har likheter med försäkringsbranschen utom i detta fallet att premiebetalning anpassad till risk inte passar vår mentalitet.  Det är patienterna som skall organisera sjukkassor, absolut inte förtroendevalda som bara kommer att se finansieringen som en del av byråkratin, för vilken inget personligt ansvar eller tjänstemannaansvar finns.

Tro nu inte att rubriken är skämtsamt menad. Erkänna att på både patientsida och bland politikersida finns en kategori som målmedvetet skor sig. Det finns inget bättre än ett uttalat ägaransvar för att motverka fiffel och fusk. Därför skall finansieringen vara ett patientansvar och inte ett politikeransvar.

Sverige exporterar råvaror, insatsvaror, konsumtionsvaror, livsmedel och kanske något lite lyxvaror, musik och förmodligen läkemedel. För varje export finns det en köpare. En exportaffär är alltså namnet på en importaffär.  Alltså är en importaffär också namnet på en exportaffär. Lika mycket som Sverige är beroende av export så är Sverige lika mycket beroende av import, alltså att det finns köpare.

Ett land som försöker öka handelsutbytet genom att subventionera export, tullbelägga import, manipulera handelsutbytet genom konstlad växelkurs, gör inget annat än försämrar sin egen och sin handelspartners ekonomi.

Valutor i handelsutbyte är endast betalningsmedel. Den nation som använder sin valuta som ett ‘finansiellt instrument’ lurar inte bara sig själv utan alla andra som följer exemplet.

Det enda lyckobringande är ren och ärlig frihandel  då två parter träffar överenskommelser till ömsesidig nytta.

Varför är detta så svårt att förstå?  Hur kan EU kalla sig frihandelsvänner och ända upprätthålla en intern tullunion till skada både för exportörer och importörer?

Hur kan det finnas en sådan majoritet som tror att jämlikhet skapas och fattigdom bekämpas genom att tullar hindrar lågproducerande länder att sälja mer till högkonsumerande länder?

Att äga något betyder att ha all rätt till egendomen.  Rätten att föröka den och till att förminska den. Rätten att förstöra den. Rätten att ge bort den och rätten att sälja den. Statens skydd vid en eventuell konfiskation av egendomen.

I går kväll visade TV ‘Uppdrag granskning’ ett program om runt 28 st ‘mjölkbönder’ som vanskötte sina gårdar och som fått upprepade föreläggande från Länsstyrelsen att åtgärda bristerna. Men trots detta fortsatte de på något sätt som Arlas mjölkbönder.

Så kommer Lantbrukarnas Riksförbund LRF in i bilden. De försäkrar att det bara är enstaka fall som visades på TV. Tydligen var i alla fall några av gårdarna medlemmar.

Så visas ett kort klipp från ‘Bregotts’ reklamfilm. Bregott är tydligen Arlas varumärke. Arla Foods amba är ett europeiskt mejerikooperativ, som ägs av 10 319 mjölkbönder i sju europeiska länder (Belgien, Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Storbritannien, Sverige och Tyskland).[1] Arlas mjölkbönder är både ägare till kooperativet och leverantörer av mjölken.

Ett entimmes långt program lämnar ett tomrum. Mycket parentetiskt antyds att många av de misskötta gårdarna har sin orsak i organisatoriska problem. Alltså byråkrati som försvårar för ägare som är gamla och sjuka. Finns det ingen solidaritet hos de 10.000 medlemmarna att hjälpa ett fåtal svenska bröder. Eller, som nämndes flera gånger, så är svensk djurhållning mycket bättre en djurhållningen på kontinenten. Varför belystes inte detta. Förses svenska konsumenter av undermåliga mejeriprodukter. Då givetvis med undantag för ‘Bregott’.

Hela organisationen av Arla har en doft av den ….. världen. Men de svenska bönderna har i alla fall rätten att sälja sin andel och söka andra samarbetspartners.

Ledande politiker har klandrat sig själva för att beredskapen inför Pandemin varit för dålig. I detta har regering och opposition varit överens. Nå, varför har de gemensamt klandrat andra och sig själva. Jo, inför 90-talets fredliga utveckling har behovet ansetts vara obefintligt.

Idag meddelar Peter Hultqvist att försvarsförhandlingarna fortsätter. Varken Riksdagen har både oppositionen och Försvaret emot sig.

Se opp, socialdemokrater. Denna gång kan inte Riksdagens partier samstämmigt beklaga att de tagit fel beslut, som skedde med beredskapen på 90-talet. Nu måste Socialdemokraterna ensamma ta ansvarat.

Socialdemokraterna har inte använt ett trumfkort ännu, nämligen att Statsministern använder sin Utnämningsmakt.  Utan motivering kan nämligen Statsministern omgående av sätta ÖB och ersätta honom med en ÖB som känner lojalitet med Socialdemokraterna.

Troligtvis kommer Statsministern inte att utnyttja denna sin befogenhet men det är olyckligt att han har den och det borde vara uppenbart för oppositionen att Regeringsformen borde ändras nu.

erkännes i FN:s deklaration om Mänskliga Rättigheter.  Samma sak anses gälla i Regeringsformen 74.

I dagarna firar en del skogsägare en seger i Marköverdomstolen.  De som har skog, som förklarats vara av nationellt intresse, får inte avverka några träd i denna skog. De får i stället ersättning i pengar. Detaljer i domen har väl inte ännu kommit ut.

Men den enskilda äganderätten har kraftigt begränsats. Om nu det allmännas intresse kräver inskränkningar får detta ske genom att Staten köper området.

Igår kväll visade TV 2 en dokumentär från Afghanistan. Svensk producerat. Om den gav en sann bild är det förvånansvärt att UD och Migrationsverket anser Kabul vara en säker ort i Afghanistan.

Afghanistan är enligt FN:s statistik det land som står för 90 procent av världens produktion av heroin. Om detta sades inte ett ljud under den en timme långa dokumentären.

I dagens Aktuellt redogjordes att Polisens insats ‘Rimfrost’ nu avslutas. Ordet ‘narkotika’ nämndes en gäng, nämligen i programförklaringen vad ‘Rimfrost’ skulle vara. I övrigt nämndes inte narkotika alls.

Det ligger något av tabu över narkotikaproblemet i Sverige. Underligt, särskilt som ett program för lösning av vårt nationella problem, kommer att kräva mycket förhandlingar och många förslag måste granskas.