Organisationen av nationalekonomin fritt efter Mises

Mises finner fem system för samhällets organisation av nationalekonomin.

Kapitalism – enskilt ägande av produktionsmedlen. Syndikalism – enskilt ägande av produktionsmedlen med periodiska indragningar av ägande med påföljande nyfördelning. Socialism – gemensamt ägande av produktionsmedlen och Intervention, det som vi kallar planhushållning.

Motståndarna till kapitalism har aldrig varit motståndare till det enskilda ägandet som sådant, utan endast till fördelningen av egendomen. I länder med primitiv ekonomi har än i dag fördelningen av mark varit tongivande. Marken skall ägas av den som brukar den och storgodsen har fördelats på lantarbetarna. Följden har blivit en drastisk minskning av produktionen. Att fördela andra delar av näringslivet efter samma principer inser var och en är en omöjlighet. Ett bageri kan inte delas upp så att varje bagare äger sin egen del. Syndikalisterna förordar att varje arbetare skall äga en del av sin arbetsplats. Det löser inte fördelningsavsikten. Företag utvecklas olika och resultatet av syndikalismen blir en än större ojämlikhet. Så återstår planhushållning som väl ingen kan acceptera som ett gemensamt ägande i samhället.

Socialister och alla dess varianter inser att gemensamt ägare är en omöjlighet, men trots detta finna det fortfarande ideologier som har det gemensamma ägandet, en dröm, som sitt viktigaste mål.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s