Lars Anders Johansson på Timbro skriver en essä om konservatism och liberalism. Jag har aldrig uppfattat skillnaden eller likheten mellan konservatism och liberalism eller ens vad konservatism egentligen är.

Skillnaden mellan socialism och borgerligheten vill jag kalla att:

Socialismen eftersträvar den kollektiva och totala staten.

Liberalismen eftersträvar frihet från tvång och den minimala staten, och borgerligheten håller med men har gärna en mjukare formulering.

Liberalismen har drag av radikalism och vill ha häftiga och genomgripande förändringar. Konservatismen går med på målen men vill ha förändringar i en långsam takt. Borgerligheten blir då en samling av respekt för Rättsstaten, partier med gemensamt mål, präglade av idén om de negativa rättigheterna mer eller mindre av äganderättens betydelse och den fria marknadsekonomin.

Förvirringen i den svenska borgerligheten är att den är infekterad av tvivel på konservatismen. Spöket kallas nationalism.

Alla partier bekänner sig till demokratin. Demokratin är ett styrelsesätt och lämnar alla väljare fritt att välja politik efter egen uppfattning. Demokratin förutsätter en Rättsstat och en sådan kan bara bli verklighet inom ett geografiskt område, accepterat av alla våra grannar. Demokratin kräver en nationalstat men det kan inte förväxlas med nationalism.