Bra Vård

The New York Times sände för en tid sedan en video som skildrade den kinesiska allmänna sjukvårdens stora kris. En i Kina bosatt amerikanska, Sarah Lilly. har bloggat om detta och observerar att NYT inte nämner att det i Shanghai finns ett flertal privata sjukhus som erbjuder en ypperlig vård utan köer. Dessa sjukhus ingår inte i Kinas allmänna sjukvård, som är helt fri för kinesiska medborgare, utan tar betalt för sina kostnader av sina patienter.

Det intressanta i detta är att sjukhus kan existera och leverera vård allt efter behov och lämnar helt betalningen till sina patienter att lösa. Det betyder att doktorn ägnar sig åt att bota och patienten ägnar sig åt att få adekvat behandling, väl medveten om att det kan kosta betydande belopp.

Den kinesiska allmänna sjukvården brister i mycket och löser en del problem med köer, andra problem med bristande behandling och en del problem med begränsningar av mediciner, huvudsakligen genom att endast tillåta nationellt tillverkade mediciner till låga priser. Att helheten inte är tillfredsställande beror på att det saknas pengar till de verkliga kostnaderna. Jag tror att sanningen är den att det i och för sig inte saknas pengar i Kina utan att ingen har vare sig grepp om eller begrepp om hur, när och var kostnaderna uppstår och att de ansvariga för finansieringen har ett tydligt besparingsdirektiv.
Den sjukvård som skiljer vården från betalningen klarar sig bättre. Det beror på att ägaren och utföraren förstår att kostnaderna för enkla åtgärder och omfattande åtgärder måste täckas och att företaget för överlevnad och utveckling måste ge ett överskott.

Den sjuke som söker vård förstår också att vården kan inte erbjudas om inte ägaren och utföraren får täckning för sina kostnader och dessutom ett överskott för för överlevnad och utveckling.

Den sjuke ingår i ett stort kollektiv som kallas för samhället. Ett gott samhälle accepterar inte att sina medborgare saknar trygghet och bästa möjliga vård för små och stora åkommor. Kollektivet inser, att kostnaden inte kan belastas vårdgivaren och att vårdgivaren måste få täckning för sina kostnader och dessutom ett överskott för överlevnad och utveckling.

Det finns många sätt att finansiera vården på. Det sämsta sättet är med skatt, det vill säga att en myndighet får en stor summa pengar att fördela på något sätt. Detta sätt utarbetas av politiker, utan tillgång till konkret kostnadsbedömning. Finansieringen sker därför med gissningar, kallad budget, och ansvar för gissningarna hos vårdgivaren.

Det bästa sättet är att lämna finansieringen till samhällets olika kollektiv utan pekpinnar eller uppsatta mål, annat än att ge trygghet och tillit. Det bästa sättet är att lämna finansieringen till frivilligheten. Det bästa sättet är att samhället begriper, att det kommer att finnas sådana som inte kommer att tillhöra något av dessa kollektiv, av olika anledningar. Samhället inser att det har ansvar för detta och tillser att många av finansieringslösningarna avsätter fonder för att täcka upp för dessa individer.

Det sämsta sättet är att finansiera genom tjänstemän utan koppling till kontroll av kostnad och kontroll av behov. Detta ger gärna överkonsumtion av tjänster.

Det bästa sättet blir därför att koppla avgifter till kostnad och behov. Det gör att vårdgivarna inte kan komma med fantasipriser och patienter inte kan kräva för småsaker. Det bästa sättet är att kollektivets individer förstår vikten av att eget ansvar och egen hederlighet betyder förtroende för systemet.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s