Resurser är inte pengar

Det är märkligt att aldrig tas möjligheten upp av ett annat sätt att finansiera vården.

Politiskt finns beslut att alla skall få vård efter behov. Tar politikerna det beslutet måste det också betyda att vården finansieras. Det måste också betyda att vården finansieras när behovet är där. Inte någon gång i framtiden, om patienten då lever. Med nuvarande budgetfinansiering är resultatet att alla klagar på bristande resurser och alla klagar på att finansieringen sköts genom köer, alltså att den flyttas på framtiden.

Resurser tycks alltid vara brist på pengar. Men så är det inte. Resurser är organisation för att ta hand om befintligt behov. Alla kan inte göra allting, men alla skall kunna göra det som de är satta till att göra. Ett exempel visades i går kväll på både Rapport och Aktuellt. En man skulle behandlas med operation mot övervikt. Behandlingen inleddes med en period av kontrollerad diet följd av en by passoperation. När dagen kommer berättas att läkaren samma dag kommer med tårar i ögonen och meddelar att operationen är inställd på grund av brist på personal. Behandlingen börjar om igen och patienten hoppas att det skall finnas personal när tiden för operation kommer.

Det som skildras är att en klinik åtar sig en behandling utan att först ha klarat av sina resurser. Alltså sin tillgång på personal och all övriga utrustning och installationer som behövs för hela behandlingen. Vad händer om kliniken brinner, att fel uppstår på något system, att personalen samtidigt blir sjuka eller det helt osannolika händer. Kliniken har åtagit sig en uppgift som den inte hade resurser för långt tidigare. Men allt detta kan förutses och förebyggas.

Om politiker har åtagit sig att ge behov när det inträffar och utan kostnad för patienten, så måste finansieringen vara klar i det ögonblick behandlingen börjar. I exemplet ovan så förorsakade resursbristen att behandlingen måste börja om från början, och det kostar pengar. Det skulle alltså varit billigare om resursen varit planerad på förhand. Det blir inte någon dyrare vård om man överger budgetsystemet och övergår till direkt finansiering av varje insats.

Hur går det till – enkelt. Varje klinik måste förstå sin egen kapacitet och säga nej när kapaciteten blir ansträngd. Varje klinik måste vara bemannad och utrustad för en känd kapacitet. Den kan inte ha resurs för alla möjliga situationer. Det måste finnas ett samarbete som kan fördela behandlingar om efterfrågan plötsligt överstiger den egna resursen. Kliniken och sjukhuset måste ha kapital för att klara de löpande kostnaderna fram till att den politiska finansieringen betalar de utförda insatserna. Om den politiska finansieringen inte fungerar så skulle politikerna aldrig ha utlovat behandling efter behov. För att finansiera en direkt utbetalning efter utför behandling torde hjälp av bankväsendet vara en möjlighet. Den politiska finansieringen måste därefter täckas upp genom skatteinbetalningarna och pengar för detta måste begäras av riksdagen.

Det sägs (sades) att tiden mellan skatteinbetalning och tillgängligheten av pengarna nu skulle vara fyra år. Också där en journalistisk uppgift som kan betyda en effektivare finansiering.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s