Det nya Sverige

Thomas Gür skriver sin kolumn i dagens GP med rubriken ”9,5 teser om integration”. Läs den.

Jag blir mer och mer övertygad att integrationsproblemet i Sverige, liksom många andra av våra problem, är att söka i en grundläggande orsak, det politiska systemet.

Det absurda är att riksdagspartierna är subventionerade med skattemedel. Detta har medfört, att allmänheten betraktar partierna som en del av den verkställande makten i Sverige och en del av riksdagens arbete. Detta är understött av Regeringsformen74. En opinion och en dålig författning får inte vara politiskt styrande i någon nation.

Första steget är att omedelbart avskaffa subventionerna till de politiska partierna.

Andra steget är att ändra valproceduren till val i enmansvalkretsar. Detta betyder att Regeringsformens bestämmelse att alla röstberättigade i Sverige också har rätt att kandidera till Riksdagen kommer att gälla. En riksdagsledamot skall väljas i enmansvalkretsar och väljarna skall välja kandidaten på grund av vandel och kompetens, aldrig på grund av partitillhörighet. Vandel är ett sällan använt ord och betyder att kandidaten skall vara hederlig, sanningsenlig, ostraffad och ansedd. Kandidaten skall redogöra för sin politiska uppfattning, utan att vara tvingad att koppla den till ett parti. Kompetens betyder att kandidaten skall ha ett sunt förnuft för att inse sin viktiga uppgift att vara lagstiftare. Kandidaten skall ha en realistisk uppfattning av ekonomi för att klara sin uppgift att beskatta folket.

De politiska partierna blir burna av en ideologi som tar sig uttryck i opinionsbildning. De får finansieras hur de kan men snyggast av medlemsavgifter och medlemsdonationer. Politiska partier får i sin tur gärna finansiera riksdagskandidaternas valkampanjer men nomineringen som kandidat skall alltid göras av riksdagskandidaten personligen. Resultatet blir att de 349 valda företrädarna för Sveriges folk i riksdagen inte kan gömma sig bakom någon partiorganisation. De är personligen ansvariga för sina idéer och sitt arbete i riksdagen. I riksdagen får de givetvis gruppera sig som de själva tycker, eller stå utanför en grupp utan att kallas för vilde. Riksdagen väljer inom sig en regeringschef efter förslag av Statschefen. Regeringschefen skall vara en riksdagsledamot som har Statschefens förtroende och får riksdagens förtroende. Regeringen utses av regeringschefen och borde kunna begränsas till, t.ex. 6 ministrar, 3 excellenser, och till och med 1 ‘utan portfölj’.
Regeringskansliet halveras (eller mer) och tillräckligt antal överförs till riksdagsledamöternas förfogande- Regeringen borde kunna klara sig med ett sekretariat. Regeringen har genom sina ministrar tillgång till departementens sakkunskap.

Käbbel överlämnas till partierna och till media. Riksdagen blir en respekterad institution som styrs av sunt förnuft och vandel.
Hur lång tid tar det att genomföra detta. Ja, 1809 års regeringsform kom till på fjorton dagar. Deltagarna i beredningen skulle visserligen velat ha ytterligare några dagar men resultatet stod sig i 160 år och ersattes av ett ofattbart pekoral. Var fanns oppositionen då?

Tomas Gür föreslår åtgärder som till sist beror på en överenskommelse mellan partier. Alla sådana överenskommelser slutar i kompromisser. En kompromiss är att parterna avstår ifrån att driva sin övertygelse mot målet att komma till ett beslut. Ovanstående förslag till Riksdag betyder att riksdagen kan inom sig förhandla och resultatet skall komma fram som ett gemensamt beslut. Därför bör riksdagens debatter inte vara offentliga.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s