Den liberala revolutionen.

Fyra månader till valet och sommar och semester under tiden. Sifos opinionsundersökning för maj har kommit. Jag tittar på staplarna och de visar tre partier som dominerar, S, M och SD. M och S hatar SD. S och M borde hata varandra. Partiprogrammet visar att S är socialistiskt och att M är liberalt. S är knutet till LO.  M och SD har inga sådana beroenden.

Vad skall det bli av detta? M och SD är båda borgerliga och borde kunna jämka ihop sina idéer. Totalt sett är väljarkåren borgerlig. Mentalt sett är partierna en soppa.

Jag blir mer och mer övertygad om att vi står inför den liberala revolutionen. Den liberala revolutionen är byggd på förnuft och har som gemensam bas Rättsstaten, Den Fria Marknadsekonomin och Demokratin. Ingen av dessa tre grunderna strider mot varandra. Den liberala revolutionen avvisar allt våld.

Demokratin har, särskilt i Sverige, fått slagsida. Demokratin kräver inte politiska partier. I Sverige har politiska partier blivit institutioner för att utbilda politiker i framför allt disciplin. Förankringen hos väljarkåren sviktar. Partierna är förankrade i finansiering från stat och kommun. Det krävs en liberal revolution hos väljarkåren för att få igenom den viktigaste åtgärden, nämligen att omedelbart och totalt avskaffa alla bidrag från skattebetalarna till vilken som helst organisation. Alltså alla organisationer, inte bara politiska partier. Skattebetalarnas pengar skall gå till det de är avsedda för.

Automatiskt följer att inga partier har längre råd att paternalistiskt skapa en politikerkader, trogen sitt parti. Redan nu har väljarkåren stöd i gällande grundlag att alla som har rösträtt har också rätt att kandidera till en plats i riksdagen.

Val i något som liknar enmansvalkretsar, alltså valdistrikt på runt 50.000 invånare .En kandidat med något litet stöd i väljarkåren borde kunna hävda sig i en sådan liten grupp. Några kommer säkert ha stöd i resterna av partistrukturen. Men vi har redan nu bevis på att en enskild person med goda idéer kan slå igenom. Riksdagsledamotens primära uppgift är att stifta lag och bevilja regeringen pengar för sin administration. Det behövs ledamöter med sunt förnuft, hederlighet och ambitioner mer än organisationstillhörigheter. Tror du inte på att det går att vaska fram en sådan person ur en skara på 50.000 personer, ja då är du pessimist.

En kompromiss, som alla säger är så nödvändig och så ‘demokratisk, är en gediget usel lösning på en fråga. Tänk på detta när höstens käbbel och förolämpningar flödar ur media.

Tänk på 349 ledamöter istället, valda till en Riksdag som nu har i uppgift att bilda en regering. De flesta ledamöterna är obundna och seriösa. De möts för att få fram en regeringsbildare ur sina egna led. De flesta ledamöter kommer säkert att ha ideologier liknande de tidigare partisystemet. Skillnaden är att det inte finns några partiledare som kan styra ledamöterna. Samtliga ledamöter känner att det inte lönar sig att kompromissa, det lönar sig att hitta den person som kan vara bäst lämpad för att bilda regering.
Sedan skall riksdagen bekräfta processen med att godkänna en regering, och detta godkännande skall kräva ja-röster. Inte ‘kanske-röster’. Resultatet blir en regering tillsatt av Riksdagen och ansvarig inför Riksdagen för sitt regerande.

Riksdagsledamöterna får en känsla av att var och en av dem betyder något och har ett ansvar. Regeringschefen och ministrarna känner att de har en enig Riksdag som uppdragsgivare.

Jag är tacksam för kritik, men jag kommer inte att gå in i detaljer.

.

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s