Skolan som Aktiebolag

Ekots lördagsintervju den 20 januari hölls med Åsa Fahlén, Lärarnas Riksförbund. Vinster i välfärden behandlades och Åsa Fahlén tog då upp det enligt henne orimliga förhållandet att aktiebolag tilläts driva skolor.

Jag uppfattade Åsa Fahléns synpunkter riktade sig mot organisationsformen och att den i sig var olämplig. ”Inget annat land tillåter aktiebolag att driva skolor” yttrade hon och det får mig att tänka vilka andra former skulle vara lämpliga.

En person kan tänkas bestämma sig för att driva en skola i form av enskild firma. Alla banker och de flesta andra rådgivare varnar för detta. I ansvarsfrågan blir personen ansvarig med hela sin förmögenhet och det finns också relationer till familjemedlemmar som måste ordnas juridiskt vattentätt. Skattekonsekvenserna är också ofördelaktiga.

Flera personer kan tänkas driva en skola i ett kooperativ. I princip blr det detsamma som enskild firma men jag tror att det finns möjligheter att friskriva sig från ansvar, u.p.a.? Men det kommer i så fall att försvåra relationerna till banker och till leverantörer, och kanske till de anställda.

Så finns stiftelseformen. Idén med en stiftelse är att någon eller några avsätter några miljoner och i stiftelsehandlingarna anger mycket specifikt vad till stiftelsens kapital och avkastning skall användas. Säkert finns då också särskilda villkor för att kunna ta emot statliga och kommunala bidrag. Och vinst är nödvändig för framtida överlevnad.

Det saknas möjligheter att begränsa delägarnas personliga ansvar utom för aktiebolag. En annan fördel med aktiebolag är också möjligheten att köpa/sälja aktier.

Det är förvånande att en ordförande i ett fackförbund yttrar sig så märkligt om organisationsformen som om hon trodde att organisationsformen hade något att göra med önskan att ”stoppa pengar i egen ficka”. Även en ideell stiftelse måste tjäna pengar, annars försvinner stiftelsekapitalet med tiden.

Så om betygsfrågan. Vinst är betyget på en välskött rörelse. Förlust är ett underbetyg.

Aldrig talas det om Milton Friedmans recept. Han var i alla fall mottagare av Riksbankens ekonomipris på sin tid. Hans idé var checkprincipen. Varje barn från x år till y år mottog årligen en check för sin utbildning. Den checken kunde endast användas till att betala utbildning. Om en skola ville ha mer pengar per år en beloppet på checken så fick föräldrarna, eller någon annan, betala in mer. Om skolan begärde mindre en checkbeloppet så fick eleven behålla överskottet på ett konto. Detta konto kan endast användas för elevens utbildning, t.ex. för framtida universitetsstudier. Detta skulle medföra en sund konkurrenssituation mellan olika skolor och helt eliminera fruktan för att någon skulle kunna stoppa pengar i sin egen eller någon annans ficka.

Så mycket talas det om hur intresserade föräldrar är av sina barns utbildning och vilka skolor som är bäst (Detta lär främst gälla på landsbygden i Indien.) Ointresserade föräldrar blir genom de egna barnen stimulerade att engagera sig. Jag tror inte politiker skall behöva oroa sig. Det som oroar är ointresserade politiker för den viktigaste frågan för ett land (näst efter medborgarnas inre och yttre säkerhet.)

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s