I sin ledare den 28 oktober i SvD tar Per Gudmundsson upp jämförelsen mellan antalet beräknade asylsökande och städer av ungefär samma storlek. Det ger en idé om vilka investeringar som på ett eller annat sätt behövs. Men Gudmundsson anser inte att vi kan vänta oss ett nytt Uppsala eller Halmstad.

Varför inte. Om Sverige inte klarar att planera, har lust att göra något, och delvis finansiera, så väntar oss ett par utanförskapssamhällen varje månad.

Nu har det ju faktiskt blivit en klar omsvängning i flyktingdebatten. Det skrivs och rapporteras om att där stat och kommun inte orkar med finns ett positivt intresse från medborgarna. Litet och oorganiserat visserligen. Det är inte de väsentliga utan det väsentliga är att det finns en kreativ opinion.

Vad jag saknar i debatten är en inställning att det faktiskt är invandrarna som skall göra det. Invandrarna har att välja mellan årslång väntan på att byråkrater skall meddela att de får arbeta och gå i skolan och får sjukvård. Eller att samarbeta nu genom att starta arbetstillfällen – alla har ju försörjt sig själva tidigare.

Vi har ju kommuner som nu klagar på att ungdomen flyttar till arbetstillfällen i storstäder. Skulle inte dessa kommuner med öppna armar välkomna frivilliga investeringar genomförda av invandrare. Det kan bli språksvårigheter men det är faktiskt ömsesidigt. Om vi inte förstår arabiska och invandrarna inte förstår svenska så har vi alltid möjligheten att prata engelska.

Är detta en utopi? Är det en orealistisk dröm? Ok för det. Men ge oss chansen att i alla fall misslyckas.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s